31 mars 2008

Sommartid

Det här med att ”förlora” en timme på våren blir bara svårare och svårare för varje år som går tycker jag. Jag är helt sänkt i flera dagar efter omställningen, känner mig konstant trött och har ont i huvudet. I början när de införde sommartiden kändes inget särskilt, men som sagt, med åren blir det jobbigare och jobbigare.

Jag luftade detta bekymmer i personalrummet idag. Mina kära kollegor M och K tittade på mig, fnissade och sa: ”När de införde? Det minns vi inte ens.” Jag började naturligtvis gapskratta. Vaddå – det var ju inte så länge sedan – men oops! 1980…. Samma år som Noice fick sitt genombrott i Måndagsbörsen – Björn Borg vinner herrsingeln i Wimbledon för 5:e gången – Sverige folkomröstar om kärnkraften – fanns plockgodis? Alla visste vem som skrev ABBAs låtar (och det var inte A-Teens). Daytime television var ett okänt begrepp och Internet, ja…..

Tänk när vi berättar gamla minnen för barnen om hur man åkte båt mellan Malmö och Köpenhamn. Jag kan höra deras kommentarer ”Vaddå? Varför åkte ni båt?! När det finns en bro??”

Hilfe! Nu har man varit med ett tag….

30 mars 2008

Kundservice med förståndet som insats

Jag har blivit i det närmaste beroende av Konsumbloggen. Den är så vansinnigt rolig och många inlägg påminner mig om när jag jobbade på Flygbåtarnas biljettkontor för en himla massa år sedan. Då kunde det låta så här när folk ringde:
- "Hur dags går första båten från Malmö på måndag morgon?
- Klockan 6.
- Är det den tidigaste?"
eller
" - När går sista båten från Köpenhamn på lördagkvällar?
- Klockan 1.
- Går det ingen efter det?"

Då gällde det att bita sig själv i tungan kan jag tala om...

29 mars 2008

Utan snus i 2 dagar försmäktar jag på denna ö

Nästan varenda vecka läser jag i tidningen om hur många barn som behöver dagisplats i vår kommun. Jag ser tillfälliga paviljonger smällas upp på löpande band och fler är att vänta vad jag kan förstå. Kommunen har dessutom verkligen satsat och rustat upp gamla respektive byggt nya fantastiskt fina lekplatser överallt i hela Bjärred.

Därför undrar jag - var håller alla dessa barn hus när det är helg?

Idag var vi ute och lekplats-hoppade. Vi gungade, åkte linbana och rutschkana, grävde, plockade pinnar och hoppade i vattenpölar. Vi var runt på 5 olika lekplatser på 2,5 timme. På håll såg vi en kvinna som var ute med sina 3 hundar och 2 flickor i 10-årsåldern cyklade förbi oss, men utöver det träffade vi som vanligt inte på en enda levande själ.

Åh, vad jag saknar fikastunderna på knökfulla lekplatser i sta’n dagar som denna. Är det OK väder i morgon, packar jag in familjen i bilen.

27 mars 2008

Utan karta i Paris eller Man kan visst lära gamla hundar sitta

Jag har aldrig haft någon längtan efter att åka till Paris eller Frankrike över huvudtaget, utan Italien har liksom fyllt de flesta av mina behov genom åren. Min franska är dock riktigt hyfsad, dels tack vare entusiastiska lärare i grundskola & gymnasium, dels för att jag i jobbet ofta haft anledning att praktisera den. Ett par jobbrelaterade resor till Sydfrankrike har det också blivit genom åren. Men som sagt, någon längtan efter att åka dit privat har jag aldrig känt.

I januari i år fick jag chansen att åka på en utbildning i Paris och hade väldigt höga förväntningar på utbildningens innehåll men väldigt låga, eller inga alls, på själva Paris. Parisare, liksom andra huvudstadsinvånare, är ju så otrevliga och snorkiga mot turister – det vet man ju.

Kursen, som hölls på
svenska skolan (som för övrigt vann mitt hjärta på alla tänkbara vis. Någon gång måste mina barn få gå där), pågick i 2 dagar och sedan hade vi 24 timmar på oss att ”göra sta’n” innan vi skulle åka hem igen.

De 6 första av dessa timmar promenerade jag, ensam. Ja, i 6 timmar – utan att sitta ner en enda gång. Införskaffad karta och guidebok låg väl nerpackade i väskan – dock inte i den jag hade med mig ut. Lite halvt envis som jag är, tänkte jag att äsch – jag klarar mig utan. I stället frågade jag mig fram längs vägen och blev så oerhört väl och trevligt bemött att jag trodde jag hamnat i en liten by på landet i Emilia-Romagna! Parisare är ju precis hur trevliga som helst! Jag stod t.ex. i ett gathörn och pladdrade med en juvelprydd, storrökande madame i hellång päls hur länge som helst och ett yngre par följde mig en bit på vägen längs Seine. Vi pratade om allt och inget särskilt och hade hur trevligt som helst (jodå, jag frågade om de verkligen var parisare).

Helt plötsligt vill jag då inget annat än att åka till Paris – försöker febrilt hitta en långhelg att lura med mig maken - och Frankrike. I sommar blir det dock Italien som vanligt, men nästa år – då får vi prova Frankrike. Man kanske kan åka till båda – 2 veckor i varje land.

Maken säger att det blir väldigt dyrt. Han kan ha rätt.

26 mars 2008

Nostalgitripp

Hösten -94 var det äntligen slut på mina trista juridikstudier och jag kände att jag behövde göra något som jag inte gjort förut och som inte hade med juridik att göra. Något som var knutet till mina verkligt stora passioner i livet, språk & litteratur . Och vad kunde då vara bättre än att arbeta i en bokhandel?

Jag fick napp på första uppringningen och hade sedan förmånen att få arbeta extra på Hamrelius Bokhandel i 10 berikande år. Jag hoppade in när det var julrusch, bokrea, helger, somrar, föräldraledighet och semester – närhelst de behövde mig. Jag behövde alltid dem.

Jag lärde känna underbara, bokälskande människor, både anställda och kunder, och vi var ett litet gäng ”extringar” som inte kunde eller ville släppa taget. Somliga hade börjat redan under högstadiet, fortsatt genom hela gymnasiet och universitetstiden och så småningom fått ”vanliga” jobb måndag – fredag. Men när helgen kom eller det var dags för bokrean lossades det på slipsar och knytblusar och man rekommenderade böcker för glatta livet. Slog in paket gjorde vi också och blev mästare på att komma ihåg vilken bokhög som tillhörde vem av alla de tusen kunderna runt kassan 2 dagar innan julafton.

Lönen blev det naturligtvis inte mycket kvar av. Alla ”måste ha” ”har du läst den här?” och ”har du sett att den har kommit på pocket?” hemsökte mig till och med om nätterna och jag trillade dit varenda gång. Vännen K smittade med sin passion för filmböcker, M med sin flair för djuplodande psykologiska romaner och kvinnoporträtt. Lilla A lockade mig att investera i vackra, och alldeles för dyra, skrivböcker och poesi och lite större A smusslade undan läsexemplar i alla genrer till mig från förlagen. B fick mig att frossa i kokböcker (grrr) och G plockade fram rariteter ur sina gömmor och såg särskilt noga till att jag inte missade judiska författare, stora som små i berömmelse.

Jag önskar så att jag hade varit klok nog att inhandla en diktafon att tala in alla uppslag och idéer i som föddes i mitt huvud under en dag i bokhandeln. Alla roliga frågor och kommentarer, alla udda figurer som bidrog till skratt, och ibland tårar, i kafferummet. Passionerade diskussioner och all denna kunskap om böckernas värld – allt detta fick jag ta del av. Vara del i.

Trots att jag inte längre hoppar in och jobbar extra eller ens besöker butiken särskilt ofta eftersom jag så sällan är i sta’n, räcker det att jag ser deras logga på någons plastkasse så klickar det till i hjärtat. Och så får jag så'n lust att gå fram och fråga vad personen i fråga köpt men det kan man väl inte, va'?

Photo credit

25 mars 2008

Henrik har tröttnat

Här sitter man, frenetiskt bläddrande bland sina favoritbloggar medan ungarna tittar på Bolibompa- min alldeles egen stund på hela dagen.

Chockad konstaterar jag att min stora favorit (tillika den som inspirerade mig att börja blogga för mindre än 1 månad se'n, men det kan jag ju inte gärna lasta honom för) Henrik Schyffert har slutat blogga. I går kväll kl. 22:57 - morsning bara. Klart, enkelt, koncist.

Man får tacka, Henrik - du är bäst!!!

Mammarazzi

Nu har det hänt igen – jag har suttit uppe till halv 3 på natten och redigerat bilder. Tagit bort röda ögon och dämpat ljus & ändrat kontraster för glatta livet. Fick avslutningsvis också iväg en beställning av bilderna på fotopapper.

Jag älskar att ta bilder, framför allt på barnen. Lilla prinsessan ställer fortfarande oftast upp på spektaklet, men ibland envisas hon med att vända bort ansiktet i precis fel – rätt?- ögonblick, så en del bakhuvudsbilder blir det ju. Det stackars gossebarnet har däremot fått en överdos av mammarazzi-attacker och poserar numera bara undantagsvis och efter löften om en extra halvtimme Gameboy-tid.

När det gäller bilder är jag något av en säkerhetsnarkoman. Alla ligger kvar på hårddisken, finns i minst 2 ex på CD (varav 1 är utplacerad hos mor & far) samt finns framkallade i barnens respektive album och/eller i familjealbumet. Alla negativ från förr – i.e. pre-digital – finns vederbörligen nedpackade, märkta och instoppade i bankfack.
Och nej, jag kan nog inte anses vara helt normal i övrigt heller:)

24 mars 2008

Limoncellogrädde from heaven

Vår påskhelg har verkligen gått i matens tecken och höjdpunkten var utan tvekan den italienska vårbuffén hos svärmor & svärfar på påskafton.
Till både jul och påsk får varje son (inalles 3) med familj sitt lilla uppdrag att bidra till buffén och kreativiteten vet inga gränser. I år var temat som sagt italiensk vårbuffe och vår uppgift var desserter.

Italienskt, vår, påsk – hmm…. Ah - citrus, mandel & choklad så klart!

Maken & barnen bakade en citron- och mandelkaka med hur mycket smör & mandel som helst. En sanslös chokladmousse med lime i bakgrunden gjorde vi tillsammans maken & jag – i detta skede hade barnen blivit kommenderade att leka själva en stund – det krävdes viss timing & koncentration :). Sist men inte minst gjorde jag en limoncellogrädde som både kompletterade och stod stolt av egen kraft, vilket man nu föredrar, och jag måste bara dela med mig av receptet (själv hittade jag det i Elle à la Carte – min personliga bibel) eftersom det var sååå gott och dessutom så enkelt. Enkelt är bra.

2 citroner ( saft & rivet skal)
5 msk Limoncello (italiensk citronlikör)
3 dl vispgrädde
1 ½ dl florsocker
12 cantuccini (italienska mandelskorpor)

Blanda citronsaft, det mesta av det rivna skalet och Limoncellon. Vispa grädden och florsockret. Det är viktigt att inte vispa den för hårt, sluta när den precis har börjat tjockna. Tillsätt då citronmixen och fortsätt vispa tills den är blank och fluffig – då får den perfekt konsistens.
Skeda upp i glas och ställ kallt i minst en timme. Krossa en del av skorporna och strössla över grädden tillsammans med lite extra citronskal. Servera med hela mandelskorpor som tillbehör.

Idag ska jag och telningarna gå på bio med efterföljande fika, men se’n får festligheterna vara slut… I morgon är det vardag igen och dags att åter underkasta sig pointsberäkning och viktväktarkonsulentens vakande öga.

21 mars 2008

Mali

Idag fick jag ett mail som väckte väldigt starka känslor; goda vänner i Italien som jag inte hört av på väldigt länge skickade en lite ovanlig påskhälsning.

M & O är jämgamla med mig och har varit gifta i 11 år. Ämnet har aldrig berörts, men jag har i många år förstått att de längtat efter barn och i sin påskhälsning berättade de att de nyligen adopterat en liten kille från Mali. De bifogade bilderna visar en fantastiskt söt liten unge i skidbacken, badkaret och tillsammans med sina av lycka fullkomligt strålande föräldrar.

Jag blev så rörd och lycklig för deras skull att jag bara satt rakt upp och ner i min fåtölj och storgrät.

När jag visat bilderna för resten av familjen och lugnat ner mig lite, slog det mig plötsligt att jag fan inte vet ett skit om Mali. Eller ens var det ligger.

Det mentala knytnävsslaget som Schyffert delade ut under sin utomordentliga föreställning the 90’s för 2 veckor sedan, träffade mig med full kraft idag - igen - rakt i mellangärdet – jag är verkligen en så’n som inte brytt sig ett djävla dugg. Jag har bara levt som i La-la-land och haft det så förbannat bra.

Mali ligger i Västafrika och har 11,6 miljoner invånare. Det är ett av världens absolut fattigaste länder. 94% av landets kvinnliga invånare är könsstympade. Bara 24% av den vuxna befolkningen kan läsa och skriva, av dessa är de flesta män. Det är inte mer än cirka 40 procent av barnen som går i skolan. Medellivslängden är 49 år. 70 procent av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen. Nästan vart fjärde barn dör före fem års ålder. Bara 50% av befolkningen har tillgång till rent vatten.

Jag är så fruktansvärt arg på mig själv, på min okunnighet och arrogans. Och det är min förbannade skyldighet att se till så att mina barn inte behöver bli arga på sig själva för samma sak.

20 mars 2008

Jewish by choice

När jag växte upp var det inte så mycket att välja på – det var kosher, synagogan på alla stora helger, långa seder-aftnar, matzeh (osyrat bröd) och cheder (judendomsundervisning) på församlingshuset varje onsdag som gällde. Som bonus åkte man varje sommar till kollot Glämsta i Stockholms skärgård och insåg att det där med att vara judinna kunde vara riktigt roligt (man lärde sig förvisso mycket där som inte var så specifikt judiskt också, hehe).

Det var, av många olika anledningar naturligtvis, inte alltid så lätt att växa upp med det strikta judiska hemma. En stor anledning var naturligtvis att omvärlden inte såg likadan ut som hemma hos oss. Man kände sig ganska ensam om en sån trivial sak som att inte ha julgran hemma t.ex.

Naturligtvis revolterade jag – konstant och oftast i det tysta, men revolterade gjorde jag. I åldersspannet 20-30 var jag inte judisk alls, tvärtom. Jag ville inte veta av något som hade med judendomen att göra. Levde mycket i Italien och ville vara katolik, var katolik. En för mig mycket tragisk händelse 1993 gjorde att jag också sökte mig till New Age-flummet och nära vänner skämtar än idag om min period med stenar, aromaterapi, Tarot-kort och som K uttrycker det ”ditt viftande med trollstaven”.
Trots detta avståndstagande var jag alltid noga med att så fort jag kom till ett nytt land eller en ny stad ta reda på var det fanns en synagoga och en judisk församling. Jag gick kanske inte dit, men jag såg till att veta var det låg. Märkligt nog.

Hur som helst, jag hittade till slut fram till min religiösa identitet (många tycker att en sådan identitet är oviktig, dock icke jag). Jag är helhjärtad judinna, på mitt eget sätt och mera ”by choice”. Sedan jag blev mamma vid 38 års ålder har denna identitet fördjupats ytterligare en dimension (eller t.o.m. två) och jag försöker så gott det går att ge mina barn en del av det judiska, åtminstone vad gäller traditioner och kultur. Deras religiositet är ju inget man styr över, den får komma när den kommer. När och om de behöver den.


Hur vi lägger det inte alltid helt okomplicerade pusslet ”judisk mamma – icke-judisk pappa” hemma återkommer jag till någon annan gång.

Glad Påsk! (Pesach är först om 1 månad)

19 mars 2008

Kärlekens historia



"Det enda jag vill är att jag inte ska dö en dag då ingen ser mig."
Denna önskan kommer från Leo Gursky i boken ”Kärlekens historia”, en oändligt sorglig men samtidigt, i sitt språk, humoristisk roman skriven av Nicole Krauss. Jag läste den förra sommaren, men den kommer ofta tillbaka till mig av olika anledningar.

I boken får man följa 2 parallella historier: den om 80-årige Leo Gursky av polsk-judisk börd och den om 14-åriga Alma Singer, båda bosatta i New York. ”Kärlekens historia” är en bok i boken, den bok som flickan Alma har fått sitt namn ifrån.

Som ung man i 1930-talets Polen skiver Leo Gursky en bok om och till sin stora kärlek - Alma. Alma lämnar dock Polen innan kriget bryter ut och åker till Amerika. Innan han själv flyr undan judeutrotningen, ger Leo sitt manus till en god vän och ber honom ta hand om det tills de ses igen. Efter flera år utan ett livstecken från Leo, ger vännen ut boken i sitt eget namn för att imponera på sin stora kärlek. Boken gör ingen större succé, men hamnar på ett antikvariat i Valparaiso där en man köper den till sin blivande hustru och de ger sedan sin nyfödda dotter namnet Alma.

Men Leo har klarat sig undan förintelsen i Europa och lyckas följa efter Alma till Amerika. När han väl kommer dit har hon dock träffat och gift sig med en annan man. Leo lever sedan hela sitt liv med förlusten efter denna sin första och enda stora kärlek.

Med en finurlig berättarteknik som består i att brev, utdrag ur böcker och händelser i nutid skickligt flätas samman, får man följa Leo’s och den unga flickans sökande efter historiens Alma. Boken är som sagt humoristisk i sitt språk - humoristisk på ett sätt som gör att skrattet liksom stockar sig i halsen för att det egentligen är så oändligt sorgligt. Och alldeles, alldeles underbart…





18 mars 2008

Bakterier

Vi har streptokocker i familjen, igen. Jag och lilleman vaknade i morse och var rejält justerade, så klockan 8 när de öppnade på vårdcentralen var jag först i telefonkön. Fick en tid meddetsamma och när vi kom dit konstaterade doktor Mats snabbt att jag har halsfluss medan sonen ”bara” har streptokocker som ännu inte hunnit hela vägen. Denna gång propsade jag på att hela familjen skulle få ta halsprover och doktorn höll med om att det vore lämpligt. Maken och lilla prinsessan infann sig en kvart senare och jovisst, vi har samma bakterier allihop.

Det är vid sådana här tillfällen man inte direkt beklagar att man bor på en liten ort. Orkar inte ens tänka på vilken karusell det varit om vi bott i sta’n idag när hela familjen måste komma till på vårdcentralen samma dag. En bonus och en fläkt av svunna tider är det ju också att doktor Mats vet förnamnen på alla i familjen utan att titta i någon journal och att doktor Månsson stannar till i väntrummet och frågar lilleman vilken leksak han valde denna gången efter provtagningen. Lite småmysigt mitt i eländet.

Nu gäller det att komma ihåg 4 x 2 doser penicillin om dagen i 10 dagar, huga! Så länge man mår apa klänger man sig ivrigt fast vid varje dos, men så fort man känner sig bra igen (efter typ 2 dagars medicinerande) är det ju som förgjort.

17 mars 2008

Goda råd och vårsol

Igår var vi nere på stranden i 3 timmar. Grävde tunnlar och gjorde sandkakor, letade snäckor och platta stenar. Kastade sten och pinnar i vattnet, hade picnic vid grillplatsen och njöt i fulla drag av den ljuvliga vårsolen. Efterhand som timmarna gick, skalade vi av oss både vantar, mössor och halsdukar och den sista biten av hemvägen gick vi med uppknäppta jackor. En underbar dag helt enkelt, även om mors och mormors förmaningar från barndomen ekade svagt någonstans längst bak i huvudet – ”knäpp inte upp jackan ännu”, ”ta nu på dig ordentligt så du inte blir sjuk” ”låt dig inte luras av de första solstrålarna” osv.

Häromdagen när jag var och köpte blommor uppe i byn, passade jag på att fråga när det kunde vara lämpligt att klippa ner vårt fina lilla Robinia-träd, för jag hade sett att grannen redan gjort det med sitt. Jag blev förmanad att absolut vänta till mitten av april för att vara säker på att det inte blir mer frost. Jaja, tänkte jag i mitt stilla sinne – frost nu, så här sent? Yeah right! Ska väl kanske tillägga att jag kan absolut ingenting om trädgårdsskötsel, växter eller vädrets och årstidernas betydelse i sammanhanget. Skulle väldigt gärna vilja ha fantastiska träd och växter i och omkring huset, men är helt enkelt för lat för att sätta mig in i hur det fungerar. Det är både bekvämare och lättare att köpa nytt år från år. Robinia-trädet är jag dock faktiskt extra kärleksfull mot av någon anledning. Kan vara för att vi släpade hem det som ett totalt hopplöst ”skelett” som sedan visade sig bli en ljuvligt sommargrön trolliknande boll som behåller den där skira gröna ”tidigsommar”-färgen hela säsongen och gör mig glad varje gång jag tittar på det.

Hur som helst, idag viner det kring hustaken. Det är full storm ute och på hela vintern sammantaget har det inte snöat som det gör idag. Dessutom fick maken hämta hem 5-årige sonen från dagis vid lunch och själv fick jag också ta mig hem vid samma tid. Tätt ihopkrupna tog vi en eftermiddagslur lillkillen och jag, och vaknade se’n med lika svullna halsmandlar och huvudvärk.

Jag lydde åtminstone floristens goda råd.





16 mars 2008

BH 90210

Yes!!! De ska göra en spin-off på ”Bevvan” - hur bäst är inte det??!!!

Donna Martin
- And my English teacher expects me to write my life story in ten sentences. I mean maybe I'm missing something here, but who has a life like that? I mean just figuring out what to wear in the morning takes twenty sentences.
- I was brought up believing I'd wait till I got married. I just can't wipe that all out because of how my body feels.
- High school guys, college guys, grad school guys, drop guys. You can not dress the same for all guys.

Andrea Zuckerman, säsong 1, avsnitt 21 ”Spring Dance”
"Well I have fundamental ideological problems with teenage social rituals that basically do nothing but exacerbate fear of total insecurity and inferiority over one's appearance while frenetically exploiting and I must add, distorting, the feminine ideal."

Brandon: You know Steve, it is possible that you are the laziest man on the planet, you know that?
Steve: You know I prefer to consider it a life style choice, thank you.


Häpp!

15 mars 2008

Bjärred

Platsen vi bor på är inte alls så hemsk som jag får det att låta. Jag slarvar till och med med språket – vi bor ju faktiskt inte i en förort. Bjärred är en tätort minsann, i Lomma kommun. Med nära 9 000 invånare. Och här är till och med riktigt vackert, speciellt på sommaren, och man behöver inte alls ta sina promenader i de trista 70-talskvarteren. Gamla Bjärred är faktiskt både förföriskt och bedårande. Och nästan helt utan tillbyggda uterum.

När det inte blåser stormvindar (nu snackar vi Skåne så då är det ju inte defaultläget) eller regnar från sidan är det dessutom fantastiskt fint att gå längs stranden utmed Öresundskusten. Går man från naturreservatet i norr mot Långa Bryggan i söder ser man sta’ns skyline på andra sidan Lommabukten när det är klart väder. Turning Torso och Öresundsbron ser man alltid, så när min längtan tillbaka slår till går jag ner dit, oavsett väder. För säkerhets skull ska jag kanske tillägga att jag med ”sta’n” alltid avser Malmö. Ungefär som invånarna i en annan världsstad refererar till sitt ”the City” – det behövs liksom inga förtydliganden.

Sneglar man åt vänster på sin promenad får man dessutom sin beskärda del av både modern och äldre arkitektur – de palatsliknande husen ligger där som bakelser på en långsmal bricka med utsikt över sundet och den vyn föder drömmar. När lördagen kommer går man troget till Martin i videobutiken och spelar sina lottorader man satt ihop av sina egna och ungarnas födelsedatum.

Långa Bryggan vid badstranden i söder är 524 meter lång och en av Sveriges längsta badbryggor. Den finns visserligen inte med på UNESCO’s värlsdkulturarvslista (ännu), men är helt klart värd ett besök. Längst ut på bryggan finns det dessutom numera ett fantastiskt fint kallbadhus med restaurang och jag kan varmt rekommendera deras söndagsbrunch – väldigt god mat, trevligt bemötande och barnen är välkomna – bara det är skäl nog för ett besök!

I april-maj nå’n gång öppnar den vida omtalade ”Sommarkiosken” vid gamla stationshuset och folk vallfärdar från överallt för att äta deras mjukglass. Jag är osäker på om det fortfarande är själva glassen som lockar. Den är förvisso fortfarande väldigt god och utbudet av strössel & toppings är enormt, men det är nog så numera att det är traditionen som sådan som lockar mest. Vid Sommarkiosken kan man en solig söndag träffa på folk som man aldrig ser annars, lite grann som på juldagen på sta’ns nattklubbar.

Bjärred är lite världsberömt också. ”Henke” Sundström, Patrik och Daniel Andersson kommer härifrån. Två av tjejerna i Calaisa kommer också från Bjärred (de är väl världsberömda?) Dessutom spelades första avsnittet av serien "Fyra nyanser av brunt" delvis in här. Lite ”Jag mötte Lassie….”, jag vet.

Det är bara 25 kilometer från sta’n hit. Nu är våren och sommaren inte långt borta, så till er som inte tycker att avståndet är oöverstigligt - vi ses vid Sommarkiosken!
Annars ses vi väl på juldagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

14 mars 2008

Uterum

Jag har börjat ”power-walka”. Försöker stiga upp en timme tidigare på morgonen när maken är hemma på helgerna. På med gå-skorna och mp3-spelaren och så iväg. Jag får ont överallt, i fötterna, knäna och ryggen men jag gör det. Jag bara måste få upp flåset och bränna kalorier och i min viktklass är promenader det enda humana sättet.

I förorten finns inte särskilt mycket mer än villor i långa rader att titta på på de här promenaderna, så mest för att ha något att göra på vägen räknar jag ibland hur många som har byggt till uterum på sina hus (e’ man klok?). Jag är lite nyfiken på varför man har dem. De flesta tycks använda dem som förråd, åtminstone på vintern. Men se’n undrar jag – varför vill man sitta i Baden-Baden stolar i en bur på sommaren? Själv vill jag sitta utomhus när jag sitter utomhus liksom. Regnar det sitter jag ju inne i huset. Hm.

12 mars 2008

Blood vs. blod

Jag och maken brukar försöka se så många av de Oscars-nominerade filmerna som möjligt innan utdelningen, men i år låg vi lite efter. När man bor i förort långt ifrån all ära och redbarhet, har två små barn och få pålitliga barnvakter att tillgå, blir det inte så mycket med att gå på bio regelbundet. När vi bodde i sta’n gick vi jämt ”i biffen” som dansken säger och höll oss hyggligt à jour.

Hur som helst, jag har de senaste 2 veckorna lyckats komma iväg och se både ”There will be blood” och ”No country for old men” och håller inte riktigt med Academy-juryn om vilken som är årets bästa film (jodå, jag inser att mina åsikter inte riktigt räknas). ”There will be blood” är i mina ögon ett unikum – ett mästerverk bortom vett och sans. Allt var bara bäst med den filmen – story, karaktärer, skådespelarprestationer, bild, regi och inte minst den oerhört suggestiva musiken.
Om Daniel Day Lewis tar jag mig friheten att citera gode vännen Christian W ”…jag kan inte komma på något riktigt bra mer än genialt om Daniel Day Lewis. Mannen spelar inte Plainview, han är gestalten.” Men i det fallet var vi ju också eniga, juryn och jag.

Vad gäller ”No country for old men” är mitt huvud ganska tomt så här en vecka efter att jag sett den. För mycket blod och storyn var för bekant för att vara intressant. Visst tycker jag att han är en fenomenalt bra skådis Javier Bardem och visst förtjänade han sin statyett han också, men filmen som helhet är bara borta.

10 mars 2008

Omvägar

Jag älskar tidningar. Alla sorter; morgon- och kvällstidningar, glammiga inrednings-, rese- och modemagasin, Året Runt, Hemmets Journal och 40, 50 och 60+ boostingblaskor – ja, nästan allt som trycks. Maken är likadan och vi har tidningar överallt i hela huset. Inte i någon särskild ordning, bara i stora högar överallt och från 10-tals år tillbaka i tiden. De enda jag sorterar och har lite koll på är Elle à la carte och ”Vi Föräldrar” (eller ”vi barnägare” som maken kallar den) från 2002 – året då precis allting kretsade kring barn och barnafödande i vårt hem.

I en av de "för oss som är 40+"-tidningar jag köper ofta (av princip prenumererar jag inte eftersom en stor del av nöjet ju faktiskt ligger i att stå framför en tidningsvägg och välja ut den man vill ha just den dagen) finns en återkommande krönika med rubrik i stil med ”Vad jag önskar att jag vetat när jag var 25” och så är det en känd kvinna som hunnit fram till medelåldern som berättar vad hon hade velat veta.

Förutom att jag har världens bästa jobb (se gårdagens blogg) har jag dessutom lyckats landa det näst bästa jobbet också. Se’n i augusti ’07 jobbar jag som assistent i moderna språk på min egen gamla gymnasieskola där jag tog studenten 1983. Back to my roots alltså.

Hade man vetat det när man var 25 så hade man kunnat lägga mer tid och energi på viktigare saker än att ständigt tänka på och leta efter ”Drömjobbet” med stort "D". För att inte tala om vilken omväg de 6 åren med juridikstudier och de 450.000 på minuskontot hos CSN känns som nu så här med facit i hand.
Men OK, jag hade väldigt kul på ”omvägen”:)

9 mars 2008

På Willy's

Jag är mamma och det är det bästa jobb jag någonsin haft. Men vissa dagar önskar man att man bara var konsult i sammanhanget och kunde skicka någon annan i ens ställe. Bara en dag eller kanske 2. Idag t.ex. skulle jag köra och storhandla och tog treåriga dottern med mig, i tron att vi skulle ha en mysig mor-dotter-stund. På Willy’s. Va’?! Vad tänkte jag på?

Hur som helst; vi kommer in, börjar vår plockrunda efter min noggrant sammanställda lista. Listor är bra för övrigt. Får återkomma till dem en annan gång. Vi hjälps åt att fylla vagnen och går till kassan för att betala. Den lilla har dittills bara vält ner en honungsmelon, sprungit omkull en enda pensionär, klämt sönder en Brie-ost och med huvudet lätt på sne’ smajlat sig till varsitt paket ”La Vache qui rit”-ostar till sig och brorsan (hon är väldigt omtänksam mot storebror). Vi har m.a.o. haft en riktigt angenäm ”handledag”. Nu står jag alltså där vid kassan i full färd med att ösa upp allting på bandet och då händer det.
3-åring – varuhus – lång kö (naturligtvis har de bara en kassa öppen eftersom det är söndag morgon), ja, ni kan själva föreställa er. Min dotter blir arg på en nano-sekund och har en pipa som slår hål på alla trumhinnor inom och en bra bit utanför kommungränsen.
Det var ett sån’t tillfälle när jag velat kunna skicka en slutfaktura och avsluta projektet hos kunden. Tvärt av.
Inser dock naturligtvis själv att mamma-dotter-stunder inte bör avnjutas på Willy’s.

8 mars 2008

Julklapp och här är jag

Gav maken biljetter till Henrik Schyfferts the 90's i julklapp och i går kväll var vi på plats på ett fullsatt Palladium i sta'n (ja, sta'n e' ju Malmö då alltså). I 1 timme & 40 minuter skrattade vi, grät inombords, dog och föddes på nytt. Det var starkt, fenomenalt bra. Och inspirerande. Nu vill jag berätta för hela världen och ju mer jag låter hjärnan skena iväg, ju fler ämnen att babbla om trängs i skallen. Så vi hörs, snart. Ska bara skjutsa barnen till musikskola, fotboll och diverse kalas.